En åppfinnarjåcke färgad av hårdrockens manéer

Som liten älskade jag att rita och måla, klippa, klistra, tejpa och förflytta mig in i fantasivärldar dagarna i ända. Jag slukade seriealbum och blängde storögt in i John Bauers och Tolkiens världar. Mest av allt ville jag uppfinna sådant som inte fanns. Precis som Willy Wonka. Min morfar kallade mig för “åppfinnarjåcke”, han kom ifrån västvärmland och dialekten talade för sig själv. Han var en genomsnäll person som precis som min mor och far uppmuntrade mig till att skapa på olika sätt. Min familj har alltid tecknat och målat och arbetat med händerna har jag fått höra.

I mellanstadiet, i början av åttiotalet, fann jag hårdrocken med dunder och brak. Allt tack vare min äldre bror som liksom jag fascinerades av hårdrockslogotyper, skivomslag, tygmärken, posters, musiktidningar och senare MTV. Väggarna var täckta av posters och jag lärde mig rita av mina hjältars bandloggor typsnitt utantill. Jag lät såklart håret växa och på den här tiden var tygmärken, nitar och pins dyrt och svårt att få tag på så jag gjorde hemmasnickrade “merch” som det så fint heter i dag. Tygmärken med OK, Gulf och Texaco blev istället Judas Priset, KISS och Iron Maiden. Tidningen Okej var en skatt av bilder, bara att klippa ut och klistra fast på tygmärkena. Sedan sydde jag fast arkivplast som skyddade tygmärkena så de inte regnade sönder. Detta resulterade i att jag fick snygga till mina och kompisars jeansvästar och skinnjackor med de coolaste bandloggorna med guld- och silverpennor. De där pennorna klottrade även ner en hel del parkbänkar och skolmaterial lite senare. Motörheads logotyper “motorhuvudet” och Slayers svärd-pentagram prydde en vägg vid en bro i Karlstad i många år tills vädret gjort sitt.

Bästa kompisen, han fick nitar i månadspeng istället för pengar av sin farmor och farfar som bodde i Örebro där kunde man köpa nitar styckvis. Nitarna kom med posten i slutet av varje månad och det nyttjade han såklart till max, och jag var avis och drömde om lösnitar i månadspeng. Han och jag hade livekonserter i hans pojkrum när hans mamma var borta. Vi drog på hög musik, släkte ner och tände endast en röd och en grön lampa samt rök från kolsyre-is, sen körde vi en LP, fram och bak. Vi slutade spelningarna som Paul Stanley i Kiss med att slå i sönder de hemmagjorda papp-och trä gitarrerna vi gjort hemma hos mig av farsans fotokartonger, hockeyklubbor, papper, färg och tejp. Det var himla festligt att tillverka dem vill jag minnas. Men det gjorde lite ont när vi slog sönder dem, särskilt Gene Simons i Kiss “yx-bas” för den tog tid att snickra ihop.

Vi besökte stans skivbutiker så ofta som möjligt. Särskilt Riff Raff. Vi stod där med hörlurarna och lysande och studerade LP konvoluten. De skivor vi valde att lyssna på var på grund av deras konvolut, inte för att någon rekommenderat dem. Utseendet betydde allt, och det blev en hel del lyckträffar men vi svor åt de band som utgav sig för att låta som vi trodde men inte gjorde det.
Efter mycket lyssnade och studerande av konvoluten kunde jag inte bra logotyper utantill utan även vissa skivkonvoluts bilder. Jag tyckte Iron Maidens Eddie var roligast att rita. Omslaget till Iron Maidens Killers köpte jag förövrigt som affisch och när jag visade upp den hemma fick jag lämna tillbaka den för min mamma tyckte att den var för läskig. Det blev istället en affisch med en ikonisk Judas Priset pose på. Det var inte helt dum den heller tyckte jag men det var lite skämmigt att lämna tillbaka affischen vill jag minnas.
Judas Priset och Iron Maiden var för övrigt två av de band som inte bara musikaliskt var mina favoriter utan vars grafiska framtoning jag beundrade mest. Inte nog med att deras logotyper än idag är bland de snyggaste och mest stilbildande utan de lämnade även en stark subtil känsla vid varje skivsläpp. Två helt olika grafiska stilar från samma musikera men ändå extremt personliga.

Visst satte jag och närmste kompisarna även ihop ett eget band inom kort, som aldrig spelade på riktigt, men vi tog bandfoton med kedjor, nitar och fake-blood. WASP, Metallica och Slayer hade precis släppt sina första vinyl då och vi influerades mycket av våra hjältar såklart och vi döpte bandet till Show No Mercy efter WASP´s andra stora låt och B-sida på deras första EP. Vårt andra fakeband hette Holy Devil (fniss) och vi fakerepade i garaget hos mig med en gitarr med tre strängar och en virveltrumma. Jag gjorde en flagga med namnet på och klottrade ner en jeansväst. För att ta oss till våra fotograferingar cyklade vi såklart. Vi har ett cyklegäng fast att vi bara var tre stycken. Black Sture hette vi och vi hade hemmagjorda långa framgafflar och mattsvart lack.

När jag blev äldre, i högstadiet, började jag spela elbas på riktigt i ett eget hårdrocksband. Vi fick hjälp att sätta samman bandet med hjälp av fritidsgårdens personal och skolans elevkompis Krille som var överjordisk på gitarr. Han lirade som Yngwie Malmsteen tyckte vi och vi var väldigt exalterade övar att han lade grundriffen och solon till våra första låtar. Bandet döpte vi till Macerate. Krille spelade med oss på första spelningen som var på fritidsgården där vi repade. Jag har nog aldrig varit så nervös efter att ha sett köbildningen som slingrade sig runt hörnet. Detta måste ha varit i åttan.

Jag älskade fortfarande att rita och pyssla och gick en hammakurs i tecknade. Minns att det var tio foldrar som man skulle ta sig igenom och det gick bra i de första men sedan blev jag alldeles för rastlös. Så det rann ut i sanden. Men mina hjältars bandloggor övergick över till egna bandloggor och kassettomslag till vårt och kompisars band. Macerate hade två eller tre loggor vi testade tills den sista plötsligt satt. Vill minnas att jag blev lite sur när vi var med i någon annons i tidning inför någon kommande spelning och de hade något annat märkligt typsnitt. Det var inte hårt nog tyckte vi. När vi för övrigt börjat att spela live mer frekvent på fritidsgårdarna runt om i stan hamnade lotten på mig att rita affischer till arrangemangen.
Under denna tiden hade även ett filmintresse tagit fart också. Kompisarna och jag kopierade VHS-filmer, som man gjorde, så nu var även VHS-kasettfodralens utseende i fokus hemma hos mig.
Han-som-ritar-ryktet smittade av sig och mindre kreddiga grejer som jag gjorde var att förfalska busskort och rita en och annan häst på tjejernas ryggsäckar i klassen. Det blev en målning på en bilmotorhuv för en äldre kompis. Han ville att det skulle stå “making bacon” och två grisar som parade sig.
Vi i bandet försökte självklart göra egna tröjor med vårt bandnamns tryck i syslöjden. Men jag var kass i att sy, så det blev vint och fult. De åkte i soptunnan och idén om att kunna sälja bandtröjor dog på en gång. Kanske berodde nederlaget på att tröjorna hade två eller tre färger som skulle sys ihop. Minns att jag snöade in på favoritbandens färger vilket uppenbarligen satte spår hos mig med tanke på vad jag jobbar med i dag. Vårt band skulle ha svart, guld och vitt.

Plötsligt stod jag inför ett annat typ av uppdrag. Att förse en grill och bensinmack på Rud i Karlstad en logotype, flyers, en handmålad takskylt med motiv av en rosa Cadillac och namnet Micke´s. Flyersen delades senare ut i brevlådor, skylten kom upp på taket och inne på mackens väggar fick jag måla vad jag ville medan vi hängde och åt upp korven som var min belöning för jobbet. Jag vill minnas att jag målade några stora pumpor och Helloweens logotype, och Iron Maiden-Eddie såklart.

Något år senare hade intresset för att teckna svalnat något trots ett stipendie i bild av skolan. Allt tid gick åt till att repa och spela live. Hundratals timmar med elbasen, gitarr, penna och papper för att skriva låttexter och riff hade det blivit dags att välja yrkesinriktning inför gymnasiet. Det studievägledaren på högstadiet som föreslog att måleriteknisk nog skulle passa mig bra. Det var ju som att måla och teckna lät det i mina öron, så i tron av att det nog skulle finnas lite mer än väggar att måla utbildade jag mig till målare.

Väl ute i yrkeslivet blev inte måleriet det jag önskat och ville sluta. Även om det kändes onödigt att jag gick gymnasieutbildningen kunde jag dra nytta av sådant som färglära, färgsättning, material, ådring och marmorering lite senare i livet. Min far som arbetade som reklamchef på Konsum Värmland ordnade nämligen en lärlingsplats på en repro i Karlstad för att se om detta kunde vara något för mig. Här kom jag för första gången i kontakt med Mac, Adobe, trycksaker, tryckerier, böcker och reklambyråer på riktigt. Detta öppnade en ny värld och jag minns hur jag attraherades av allt vackert som designers och byråer åstadkom. Detta tände en låga inom mig och jag kastades tillbaka till min kreativa uppväxt och det stod klart för mig att jag ville arbeta med media, design och reklam. Men hur skulle jag nå dit..?

To be continued